Norrländska Korrespondenten – 22 december 1855, sida 2

Blott han ej år dömd af lagen, Kan han få fig ordenådand: ett omdöme, lika orättwist, fom rabulistiskt; sä framt författaren ej med upptagen menar: mtagen på fästning, och med ordensband: handbojan. J annan bemärkelse förstå wi ej, huru sådant fan tryckas 7i wårt upplysta land. Ledsamt år äfwen, att en kalender med få många lifwande och wärmande qwåden skall sluta med en fång, må fall och så bifter, som den VT Bores der lemmarne skaka och kånslan år 1877 och der Bore uppmanas att rvife wa håren från hwar swensk, fom will bli neutral. Kan hr B. answara för ett sädant uttryck inför en Regent, fom will wara neutral, och inför Rikets Ståns der, fom derför till thronen burit fin tad sägelse-adress? Och för öfrigt: förstår fig hr B. få noga på deras politik, från Hwis fas hjessor han nu will bortrifwa håren; och är hr B. få wiss om behållningen af eget hår, ifall en annan politik härefter kommer att antagas? O. s. a. Dock, wi wände om bladet, och tacka hr B. för de många wackra sångerna i denna samling, och bedja äfwen om wår wånliga helsning till Gräsparfwen, lyckönskande honom att i br B. hafwa funnit en så sicklig läromästare till god utweckling af de små anlag, som hittills warit denna fågel beskårda; och införa här, fåfom ett wackert prof på den färs aftiga elevens utmärkta, äfwen dess låras re hedrande, framsteg, den förut nämnda sköna sången: Fogeln i Templet. Du, — här i herrans! hus! Hvad är som hit dig lockar? Förgäfves ditt behof du söker stilla här, der du ej vatten får och intet korn du plockar, Den föda som här gifs, för själen endast är. Så för mig sjelf jag sad en Söndag, då i Kyrkan jag liten fogel såg der flyga af och an; Dock tänkte jag: Kanske är dennes Guda-dyrkan, mer än hos mängden ren och lefvande och sann. Den onälle. glad och fri, nu sänkte lilla vingen vid orgelverkets krans och in i tonen föll, men bäst han der så söng, han flög till altar-ringen, och invid korsets fot sin Sabbathshvila höll. Det tycktes som han der skull kelga hvilo-dagen; Hur mången finnes ej, som den ej aktar på,