Norrländska Korrespondenten – 15 december 1855, sida 2

ett förtroligt, ja, til och med en ömt förhällande dem emellan. — Haf blott talamod, ällkade Oskar, — sade Helena, — mamma såger, an ri cj ännu wäga tullna allt för vapra. Wi måne föcst få weta, huru der star tid i Europa. Wid dessa ord gingo de unzza tu förbi det Hale, der den fråmmandtrnd göcnd, och firar derpå förj vunno de bland trå den. Han gick fram oh sag efter vem. — Hon är wacker. mycket wacker! — mumlatde jan. — Men hyvem war den unga mannen? Det kande nog löna mö dan att formera bekanafkap med min granne, som ju redan skrift igen tiurjudit mig sin wänskup. Nu aflägsnade han sig ocksä, men i motsatt rikning. Ficttner Hade säwäl fom ondra menniskor fin fapphäst; van blåne neml. Fas rinett med den bäftig iste pession. Hem ma i Europa hade hans fami ri alt gjor: sura miner, dä han började muftcer., och när det war möjligt, flyttade de un dan för — tutandet, — sa alt blott rum: