Norrländska Korrespondenten – 8 december 1855, sida 2

ÅA114. h införde Tit. i sin Tidning en uppsats angåeld? pet Ort liga utt omgången med försluss, Prof och wal till regala paftorat, få långe den ertra ansäkningsörätten bibehälles, samt det löjliga deri, att prester som sakna så fallade pappersmeriter, anmäla fig tll förslagets fyllnad till de stora regala pastorat, om hwilka de på förhand kunna wara förtäfs rade att de aldrig skola tillfalla dem. Denna artifel blef strart derefter tagen i upptuktelje af en fig wån af owäld kallande. Då redaktionen yttrat att saken tål de granskas från mer ån en sida, hoppas insändaren af den förra uppsatsen, echuru hans artikel mindre wann redaktionens bifall än den sednare, dock ait rum måtte upplåtas i Tioningen för föl jande päminnelser, — insändarens sista i denna sak. För någon tid seda Utan att inlåta fig i förswar för den bittra ton, hwaraf den owäldige funnit artifeln anstucken, samt sidohuggen till höger och wenster, får insändaren, tillftyrs fande för sitt, af den owäldige klandrade, yttrande, att regeringen förnyade gåns ger, wid utnämningar förbigått den bland de föreslagne, som wunnit de fleste rösterna wid hållet wal, endast hänwisa till en i Aftonbladet för den 19 sisil. Ditos ber insänd artikel om de då nuss förut skedda utnämningarna, och med den lug na pröfning och det mogna betänkande, fom för frågans rättwisa bedäömmande påfallag, fråga, om insändarens yttrans de i sjelfwa werket blifwit wederlagtt el ler stadfästadt? Jnsändaren har ide yttrat, att inga res gala pastorat borde finnas, — ehuru han wisst ide skulle wara emot en sädan före ändring — och wet lika wål fom den omåls dige att denna rätt ide lärer wika för någon tidningdartifel. Men om denna rått på laglig wäg skulle upphöra — månne det wore fill forfamlingarned fas da? Den owåldige medgifwer twiswelsutan, att presien år tillför församlingens skull, och icke twertom. Når församlingen skail hafwa nytta af prestens werkjamhet och församlingen äfwen lönar presten, så will infändaren deri finna skäl till församlingens utnämnings-rätt. Deremot fan han swärligen finna något skäl till den fongl. utnamningsrätten. Om den bes gagnades, säsom den owaldige will dem ens faldigom föreftålla, ull godtgörande af de oräliwisor, fom härröra från nu gällande waltfätt, och derwid förnämligast i åtanfå kommo fådane prester, fom en mips ledd menighet, ofta utan skäl förffjuter, — på wille insändaren råkna denna råts tighet till en af majestätets yppersta fö reträdesrättigheter. Men om denna rätt skulle anwändas på ett alideles motsatt fätt: Om ven förtjente och wärdige prefte mannen skulle fe fig tillbakasatt den ena gången efter den andra för mindre före tjenta och ännu mindre wärdiga lyäsöfare — då synes ide wara skäl att fåkta för en sådan rätts bibehållande. Att