Norrländska Korrespondenten – 24 november 1855, sida 3

utbrott af passion, som nästan gränsade till raseri. — O, fåg ide få! Jag fan ej bära det isanning, jag fan det cj. Menniskor hafwa blifwit bragta till lij förr, då oskickliga personer gifwit dem förlorade, och menniskor hafwa dött, som skulle hafwa blifwit äterställda, om man tagit sin tillflykt till passande medel. Låt honom ej ligga här, utan något be mödande att rädda honom. J detta samma ögonblick torde lifwet fly bort. Försöf herre, för Guds skull försök. — Och under det hon talade, aned Hon brästande först pannan, sedan bröstet på den känslolösa kroppen framför henne, tryckte med wild häftighet de kalla Hhånderna, fom, då hon upphörde att håla dem, likgiltigt och tungt föllo tillbafa på täcket. — Det tjenar till intet, min goda qwinna, — sade läkaren wänligt, då han drog hande tillbaka frän mannens bröst. — Wänta, lös upp gardinen. — Hwarför? — fade qwinnan, ru: sande upp. — Lös upp gardinen, — upprepade. läkaren med häftig röst.