Läkaren gjorde få, och sedan karlen äter stängt porten, wisade han wägen till ett litet rum wid ändan af gången. — Har jag fommit i vått tid? — För snart, — swarade karlen. Läkaren wåns de sig häftigt om med en åtbörd af förs wåning, ef fri från den oro, fom han omöjligen kunde tillbakahälla, ehuru han gerna skulle hafwa äterkallat den. — Om ni will stiga in här, herre, — yttrade larlen, fom synbarligen märkt denna åtbörd, — om ni wil stiga in bär, skall ni ej bli uppeyällen i fem mis nuter, förfåfrar jag er. — Låfaren gid raskt in i rummet, karlen stängde dörren och lemnade honom allena. Det war ett litet, tallt rum, ufan