Norrländska Korrespondenten – 17 november 1855, sida 3

och ändamål, det år denna ledsljerna fom ytterligare stärker wiljan och slutligen uppdrifwer hennes fraft till förwånande höjd, alitefterfom framgången wisar lyce fan of en öfwerens sa ämielj ie emcllan Des stut och ändamäl. Denna upprepade ere sarenhet utgör en stäåndigt wärande iillgång af inre medel, an dliga krafter, och snart nog står denne, i begynnelsen me dellöse, begäfwad med stora materiella medel att fortsätta sin werksamhet. utt arbete, fin produktion, fin yttre rifedemMen det är endast hoppet — det nämnda förnuftiga får ubandet mellan afsigt och softemåäl — fom på sädant fått stegrar menniskans wilja, och far hennes inre rikedom, hwaraf sedermera en yttre rvifes dom uppftår. Borttage r man detta hopp genom att omintetgöra syftemålet, så qwäfwes den naturliga inre ritedomen i wiljan och personen blir fattig. Når ten, fom til en början saknar yttre medel, skall werka, måste han antine gen upptaga naturfrafter (hwilka äro ale las gemensamma tillhörighet, ehuru an wändbara och handterliga endast för dem som hafwa insigter) eller ocså skall han, emot utbyte af tina egenskaper, fin förmåga, sör affa fig sädana nathräremåt, af hwilka han kan ytterligare göra nya föremål, i hrulla han Då, wid deras om stapning, nedlade nägon egenstap, någon del af sin förmåga. Det blir då detta tillägg, som ökade föremålets wärde, och denna del är han. Afwen om naturföremålet tillhörde en annan, och den få fallade medelicfe bearbetade detsamma för en annans räkning, bör han i det till: werkade ega få stor andel, fom motiwar rar hana deri nedlagda arbete. Sler sadant wid hwarje tillfälle, der men slligt arbete neplägges, så har eganderåtten och få wid alla tillfällen blifwit hyllad och icke allenast, säsem nu sker, blott då Yttre tillhörigheter skola förswaras. Hwad skulle det då wara, fom, genom en längre tillbalagående afrning för eganderätten, stulle göra möjligt för den rife, lifasom för den fattige att winna mera än förut? Det år genom den större ins re riledom, fom skulle uppkomma, ifall hoppet — sådant wi här tecknat def wår bude — finge wid all men sklig werlsamhet närwara och gifwa en cåndligt förstärkt wiljckraft wid arbetet. När den sednare tidens förwillelser uttänkte den råa satsen att egendom, afskiljd egenvom, skulle wara en instränkning i allas rått, — eller säsom af tidens wålmentaste och på samma gång ursinnigoste dårar uts tiyckte sig: att egendom wore stöld; och när andra sökte göra denna otanke fruft bar genom att göra en gemensamhet af allt, som förut fanns på skiljda händer, fann man, wid en satanisk ifwerråtning att de rifes rifevom ide förslog att gör de fattige behallna. Der låg nu en sto: praftiff sanning; den andra låg idelång bort, den att all förmögenhet, fom i d i gonblicet af en delning förefunnes, inon fort stulle sammanskrumpna till en code DfiÖheft sust af pet skäset att menniskan