Norrländska Korrespondenten – 17 november 1855, sida 3

stigt uppstod, — den person, som ni talar om, befinner sig i en så hopplös belägenhet, som ni beskrifwer, är ej ett ögonblick att förlora. Jag skall genast följa er. Hwarföre fick ni cj lälarehjelp förr? DL Egmedan det skulle bafwa warit utan gagn förut emedan det är utan gagn äfwen nu, — swarade qwinnan, lidelsefullt hopknäppande fina händer. Läfaren stirrade ett ögonblick på den swarta slöjan, liksom för att utforska uttrycket i anletsdragen under denfame ma; dess täthet gjorde dock en sädan werkan omöjlig. — Ni är sjuk, — sade han wänligt, — ehuru ni ej wet det. Febern, fom har fatt er ssänd, att utan känsel uthärda den ansträngning, synbarligen undergått, brinner nu inom er. För detta til edra låvpar, fortfor han, medan han flog i ett glas watten, sök att hemta er under några ögonblick, och berätta mig sedan få lugnt, ni kan, hurudan patientens sjukdom är, och huru länge han warit sjuk. Så snart jag met, hwad fom är nöd wändigt