Norrländska Korrespondenten – 17 november 1855, sida 3

för mig att weta, för att göra mitt bes sök gagneligt för honom, är jag färdig att följa eder. Den främmande förde wattenglafet till munnen, utan att uvplyfta slöjan, nedsatte det åter orördt, och brast i gråt. — Jag wet, — yttrade hon, bögt snyt tande, — att, ywad jag nu säger er, tyckes likna feberfantasier. Det har blifwit mig sagdt få förut, mindre grann laga än af er. Jag är ej någon ung qwinna, herre; och man figer, att, då lifwet smyger hän mot sitt slut, den sista forta återftoden, få wärdelös den må synas alla andra, är fårare för def ägare, än alla de år, fom gått förut, ehurn de äro förknippade med minnet af game la wänner, längesedan döda, och unga, fanske barn, fom öfmergifmoit CP och glömt oss lifa fullko miig:, fom om ve också dött. (Foris.) — — — — — —