Norrländska Korrespondenten – 3 november 1855, sida 3

——t wer först för att förglömma mitt ee lände. Murillo smälog. — DÅ har du också förglömt, hwad jag i går lofwade dig, Sebastian? — sade han till honom. Hen arme gossen wardt blek och dar rade, fom om han kände swedan af slagen. — Ack, Sennor Murillo! — ropade alla eleverna med bedjande röft; — förs lätelse för Sebaftian, nåd! — Jag år wisserligen serdeles gyn samt stämd, — men jag mäste gå ett siacke längre; — denna gosse är ide få mycket förtjent af nåd fom fastmer af belöning. — Belöning, belöning? — upprepade Sebastian, knappast i ständ att lingre hälla fig upprätt, i det han bedjande lyfte fina tärfulla ögon upp till mästaren. — Ja, Sebafiiar, belöning! — fwae rade måftaren wånligt. Når jag tånker på alla de swårigheter, du haft att be segra, innan du kunnat frambringa ett