Norrländska Korrespondenten – 12 september 1855, sida 3

ii —— — Herr Willets, jag kan werkligen icke gå, innan iag erhållit penningarne, — fade hon, det hon plötsligt wånde sig om, med fastare stämma än tillförene. — Men jag tänker, att det skall ändå bli det, som Ni till slut fär göra, min fru, — sade skräddaren, i det han bet läpparne tillsammans och säg på ben: ne med arg uppfyn. — Ad, Herr Willets, — fade hon med bönfallande stämma — war sä god och betala mig, hwad Ni är skyldig; jag behöfwer det så innerligt wäl. — — AH, det fåger alltid såent folk fom Ni; derwid är jag säledes wan sedan gammalt. Men i dag får ni inga vens gar af mig, det är twärtsäkert, det. Ni har allaredan förargat mig med ert pipande; will Ni derföre en annan gång funna hoppas att få något arbete hos mig, få gå genast ev wäg; annars skall jag, ta mig — — Den arma qwinnan afwaktade icke flutet af detta tal: innan skräddaren hann