Norrländska Korrespondenten – 21 juli 1855, sida 2

för intagandet af souper, med oförmin skad liflighet fortgick till inemot midnatten. Sundswall den 21 Juli. Sedan en klar och warm wäderlek ef ter sednaste regndagarne, åter inträdt, har den började höbergningen häromkring fortgått, med som det synes god och jemn afkastning. Wi meddela efter tidningen Wäåktaren följande —: För närwarande ligger wid Skepp3bron en öppen, usel båt, bemannad med fyra estlänningar från Wormsö, ftrart utanför Reval. De gingo hemifrån för omkring en månad sedan med barlast och något penningar till Swerige att köpa salt. De kommo till Norrtelge utan åf wentyr och gingo derifrån på hemwagen för omkring 14 dagar sedan med 12 tunnor salt. Men wid Söderarms fyrbåk anträf: fades de af engels männen, fom fråntogo dem deras papper, deras saltförråd, ja till och med en säck innehållande kläder, dem estlänningarne sågo de engelska matroferna dela fig emellan. På detta fått be handlade, hwad skulle de göra? Fyrmåjtaren på Söderarm, fom åsåg händelsen, gaf de utblottade Esterne intyg derom; och de begåfwo fig hit der de uppehållit fig sedan den 6 dennes, hwarunder ryske generalkonsuln lifnärt dem. De äro un: ge mån, emellan 20 a 30 år. Tre af dem äro gifta. De tala endast Swenffa, liksom alla innewånare på deras ö. De falla fig sjelfwa flafmwar, under baron Stackelberg. Lag finnes ide för men wäl emot dem. Af de 160 familjefäder eller husbönder fom bebo Wormsö, äro 12 in: delta slafwar under presten på stället, och de öfriga under nyssnämnde baron. Zid: ningen slutar med en uppmaning till in samling åt de olycklige och meddelande af fyrmästarens intyg. De stackars Esternas missöde wäcker naturligtwis wårt deltagande, lika som wi ide funna annat ån finna den engelska befälhawfarens beteendet förewarande fali småaftigt och hjertlöst. Det är dock en annan saf, som wi uti ännu högre grad måste beklaga, nemligen att höra swenska spratet i slafwars mun och att i dessa arma warelser igenkänna ättlingar af fria swenska mån från fordna dagar. Man wet att Estland jemte flera gran länder såsom Liffland och Ingermanland m. m. af Swerige genom freden i Nystad afträddes till Ryssland 1721 i följe af Carl XII:s olyckliga krig. Estland hade då i 160 år lydt under swenska wäldet och detta wålde hade, få der fom i de af of sednare förwärfwade grannländer na, wisat fig synnerligen wälgörande mot den infödde bonden, hwars lifegenskap då inskränktes eller upphäfdes. En mängd swensk allmoge hade likasom andra fivenskar också flyttat öfwer till dessa kuster den tiden och deras afkomlingar lefwa fom man wet der ännu, somliga wisferligen fria; men andra fom man af detta erempel finner, — såsom slafwar. Man