Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1855, sida 3

förminskas: det bildade sig en skorpa of wer lawan: jtrömmen dörjade ånpo fött lopn, men förswann snart åter, nöjde sig med offret af några De s och stinnade wid murarna ar Eercolas korkogard. Man fan möjligen föreftålta sig Mvile ken fårfärlig mangd af aska, stenar och lava hittills utgjutit sig ur be rgets inre, då man far höra att den försenämde armen war 3 Jtaliensta mil (omkrina sw. mil), andra dubbelt få lång, att begge vor 0 på somliga ställen 500 fot breda, uti grafwarne ända till 200 fot djupa och på jemn liga UPPAPPe lade ånda till 30 fots höjd. Enligt ma tematifers utiao skulle de redan utftrömmade wassorna funna bilda en lagla, li ka hög fom Vej: vit nuwarande. Wäågen öfwer Portici oc AÅ. fram till eremitens boning och obfervatoriet är för mangen bekant dels genom sen askädning, I dels genom beskrifning. Jag gick i går e. m., i sällskap med flere herrar upp till observatoriet, mottogs mycket wänligt af projf. Palmieli och blef med älskwärd beredwillighet underrättad om hela före loppet och de mångfaldiga förändringar na efter utbrottet. 1 ligger sa högt, att man derifrån har en tomli gen tydlig utsigt öfwer näsann hela den sträcka, der de begge ström: narne lift bvene ne jetteormar, flutit fråm öfwer de wade ra, mildt afrundade slutmingarna. Wi fortsatle wår wäg till häst upp till den egentliga säglan, gingo den bekanta stigen förbi San Ealwalores kors (wanligen falladt Croce di Somma) och uppnatde, — med lavaströmmen och der bakom bets get Somma på wenster hand, — det frälle hwarifrån man före utbrottet brukade ilättra uppför käglan. Churu solen stod temmeligen högt på himmelen, så att lar vans glöd blott på sina ställen war fyns bar ur mörka fördjupningar, hade wi dock redan pa denna sträcka eti storartadt ffa desvel för wåra ögon. Hela strömmen utefter, hwars kanter redan woro afifyle da, så att man kunde komma dem temligen nära, sågo wi hwita dunst och röt: moln, dels lugna, dels lisom drifna af hemlighetsfulla krafter, höja sig öfwer de höga och branta flfytpwäggarre of Con mals bergkrans. Midten af frömmen kunde jag icke lemföra med någoting bättre än längsam islossning. Stora stenblock, afta af de befonnerligaste former, rocktes med af strömmen, gnedos mot hrsaranda, störtade öfwer hwarandra, förta no för att gifva rum åt andra och fran bragte ett wisserligen ide hardt, men d ded, ihärdigt buller och enafande. MWidt uti sjelfwa rökpelarne, långt fram på den Å ljthiea lavan, firar inwid den glödhet strömmen sägo wi menskliga figurer röra sig fram och tillbafa. Wägwifaren fade op, att det war farlar och pojkar, fom uppöste glödande lafva och stöpte den i former. Wi trodde fnappaft wåra ögon och öron. de ännu heta, stundom till och med darrande lavinf flingorna, mel lan vildt gapande nedtill ännu gledröda streswor smögo dessa djerfwa sällar om: kring för att funna skaffa fig några fil lingar i staden för dessa aftryck!