Norrländska Korrespondenten – 20 juni 1855, sida 3

ne, och för deras syn gömde de kåra bygderna. Natten fick ej utbryta arbe tet, men förswårade det. Wakarne, vems norna, hålorna doldes af mörkret. Widden af den fara, i hwilken wåra postforare redan nu swäfwade, inses endast af den, som sjelf erfarit eller sett, huru swåärt eller omöjligt det är för en båt att arbeta fig igenom djup issörja efter flytande isstycken. At: i sådant fall medelst rodd framskaffa en större båt, år ogörligt, och söker man med bilde hake eller stänger fäste på något isstycke, så wiker detta undan, utan att nägon framfart tillskyndes båten. Sv båten ej för långt aflägsen från land, få plägar hjelpen stundom gifwas sälunda, att någ: ra raska karlar dege sig ut från stranden eller den landfasta isen med en liten flatbottnad båt eller flat-täffa, hwilken sedermera öfwer den swagare eller stycka de isen fortskaffas med tillhjelp af med hafda bräder, hwilka wexelwis utläggas på isen för att bereda bärning åt flat täskan och, på sidorna om densamma gifwa säkrare fotfäste åt dem af hwilk flat täkkan vå detta fått långsamt oc