Det föras, att Vit. ide tillåter någon återstudsning på fig sjelf af hwad fom widare heter: förfättringådomar och förs förjelfer. Men om och ett eller annat af de utaf mig ide utan befinning begagnade ord spynes hårdt, få är det dock rättvis: ligt samt mycket brukbart och tillämpligt på den junkern M. Slingringen med orden: LQiffom wille Han (den skriflystne) fåga ... må stå för Tit. egen räkning. Hwad uppenbarelsen af det öfwerspända nitet angår, — Tit. sjelf medgifwer fåledes någon spänning? — få är under: tecknad ide ens smittbar för den med ans dans och naturens gåäfwor så rikt utrus stade Möllerswärds nit, icke heller för Tit. eget. Oh må andra döma om och huru wida detta edert nit är det enda wisliga och råtta efter lag och evangelium, få fom christendomens twenne stora hupvudstycken, hwart efter sin art. Ebhwad Lit ämnat anwända uttryocketdiscordia impia (gudlös twedrägt) sig sjelf till seger och undertecknad till neder: lag, eller icke, få erkäånner undertecknad os förstäldt samma uttryck. Men det har antingen förekommit i önskningsform, att uti den hela 50 åren eller derutöfwer ef ter Augsburgiska bekännelsen tillkomna boken: Concordia pia, icke måtte finnas något impium; eller ock i frågoform, om icke de Symboliska böckerna, såsom bäst karakteriserande fig sjelfwa i och för fin tid, — månne oc i allo eller till punkt och pricka för hwarje tid intill ewigheten? — kunde i ett och annat, om icke mer, både tåla och tarfwa en evangelisk luttring och reformation? Wi få wäl se, huru Tit. tager fig ut med att reda den saken. J Concordiaboken förekommer tidt och ofta: condemnamus, neml. Wi fordöme, naturligtwis först och sist emot päfwen, hwars ärender ju hwarken Tit. efter Möl: lerswärd, eller någon annan, ware sig på wägar eller stigar, eller wid pulpeter, li. fa naturligt nu ide går, hwarken i sak eller i sätt? Men Håller man sig blott wid den stora och heliga saken eller evangelismen, månne allt i nyssnämnde och anz dra böcker är så veritabelt och pium, att icke något impium widlåder? — Den ffrif: lystne resignerar; men med hänwisning på tycken och tankar hos wederbörande lärde äfwen utom Swerige. Skön den 7 April 1855. J. Backlund.