Af ent ärlig och opartisk publicist fordrar säkert Tit. så wäl som undertecknad, att han, om ide med diplomatisk omftåndlig: bet, dock med bibehållande af mening och sammanhang skall refera andras ord. Git ter således Tit. wisa, att undertecknad drifwit oh insinuerat den nakna och abs rupta sats, att mår religionslära måtte undergå en granffning i annan me ning, än att hwad man kallar doctrin eller underwisningsformulärer måtte yt: terst och möjligast uttryckligt fammanträffa med bibelen, emot hwilken åsigt eller sats Tit. sjelf ju icke heller har något att erinra; så skall undertecknad finnas lika willig fom skyldig att inför större publiker än Dilettantens bekänna, att han icke allenast warit blott yrwaken, utan ock drömmande, till och med sofwande wid nedskrifwandet af den fördömda, na turligtwis äfwen fördömliga, kungörelsen om och emot konstapeln Möllerswärd. Men om hela insinuationen bestått der uti, att en bop religiösa s. k. gudattig: ets och salighetsböcker, brochurer och flygs lad, af hwilka somliga heldre funnat fal las en fin penningnot än en sannskyldig själaspis, måtte undergå en beskedlig censur, — således icke Nomersk eller påflig, ide Spansk, ide Rysk eller likartad cenfur, — få får ju saken ett annat utfeende? Huru mycket sannt och godt, — få hafva oc orden i samma framställning lydt, — skulle ide hafwa åstadkommits, och huru mycket falskt och ondt skulle ide hafwa uteblifwit, om en sådan praris egt rum under tiden af wåär tryckfrihet? Man hade åtminstone då undsluppit Erik Jaussons kateches och psalmbok; Bri ta Gustafsdotters uppenbarelsebok om Bothnaryds kålla; Sturtzenbeckers tröst för den brottslige; Hedbergs och Mi ströms sektskrifter o. m. d.; till och med Möllerswärds bearbetning på swenska från ett annat språk af den fåra att wår statskyrka år en babylonisk sköka och att barndopet är skökans moder.