Norrländska Korrespondenten – 16 juni 1855, sida 2

interimsstyrelsen utsedde ledamöter Åter waldes till Direktörer. — Wi taga of friheten fästa läsarens uppmårksamhet på mamsell Söderlunds annons å annat ställe i Bladet. Minnesord vid ENKEFRU HAMRERSKAN ANNA BR. BONNEDAIILS den 45 Juni 1855. När tiden härjar hvad vi kärast ega, När döden skonlöst vännen nederslog; Hvad egnar då att tänka och att säga? Om icke det, att Herren gaf och tog. Välsignas må den milda fadershanden, Ehvad den knyter eller bryter banden! Ty godhet, sanning alltid tecknar spåren, Der Gud vår vandring emot målet styr, Han mäter vägen och han räknar åren, Då dagen kommer och då dagen flyr, Hans nåd är ny, och nya kärleksunder Hans makt och vishet sprider alla stunder. Hans ömma vård vi se i alla skiften, I sorg och glädje, lycka lust och nöd. På plågans bädd, vid båren och vid griften, Af honom blott vi ega tröst och stöd. Hvad bättre ord kan då vid grafven höras, Än att ri Gud vi lefva och vi röras! Ja, äfven de, som bo i dödas gårdar, De sofva blott i fridens lugna hamn; Men lifvet, deras rätta lif Han vårdar, Som sluter frälsta anden i sin famn. Han kallar sig uppståndelsen och lifvet; Och detta lif åt fromma varder gifvet. O! hvilken tröst för oss att kunna tänka, Då våra vänner gå sin sista färd, Att de, som vi i jordens sköte sänka, Dock lefva sälle i en bättre verld! Ur stoftets band sig höjer fria vingen Och lyfter själen upp till Anglaringen. Med detta hopp, som Ordets löften bära Till tidens främlingar och gäster än, Vi afsked bjudit åt den goda, kära, Känd många år bland oss som trofast vän. Af skiften pröfvad, dock, som lycklig moder, Hon fann i barnen sina ärestoder. Och än bland dessa qvar vi tvänne finna, Som gått till modrens graf att gråta der. Ty saknaden vill låta offret brinna, Och kärlek är den hand, som offret bär. Och denna kärlek, starkare än döden, Orubblig står i alla lifvets öden. På fridens väg hon vandrade i tiden, Den nu bortgångna mot sitt höga mål. Hon derför fann , hvad helst hon sökte — friden, Mer värd än jordens guld och ärans prål. Nöjd med sin lott och glad i kallets öfning, Hon gick med seger fram i lifvets pröfning. Din strid är slutad, trogna vandrarinna! Frid med ditt stoft, frid med din andes flykt! Till högre rymder gick din själ att vinna Sin lott, ej mer af tidens mödor tryckt. Ett saligt lif i himlens höjd du finne! Bland oss du lefver uti tacksamt minne. — J Östgötha Correspondenten för d. 6 d:s läses följande: Red. af O. Corr. har i de sednare numrorna återkommit till ett fortsatt lans der öfwer den förändring med poftfartorna, fom är anbefalld att taga fin bör: :3:3:3:333nn3n: —