Norrländska Korrespondenten – 9 juni 1855, sida 3

och försunnar tröseeorden om den Code allas wän; tills de icke incra famla, menskorna pa jorden awar, tills de en gång fig församsa inför alla waåsens far! (L. y.s.) För wänner af Smabarnsskolan. Tidningen Snälspostenri Malmö, du man nyligen organiserat en Småbarnsskola, meddelar utt en artikel, skrifwen till förordande af inrätmingen, följande lilla wackra utdrag utur Upsala Småbarnsskoledirektions arsberättelse —: Jag will anföra blott ett enda crempel på den förge liga lott, fom kanske oftare än någon tror, kastar fin skugga öfwer den fattiges barndom. En liten flida, 5 år gammal, ha de förlorat fin dåliga och förstörda moder, som dog i ett uthus, och strart denefter en liten bror genom sjukdom och wanskötsel, samt bar fjelf prägeln af fvålt och wanwård, fadren, en odäga, frågade hwarken efter de däda elser den lefwande. En fattig gumma war den enda, fom, likwäl ide utan egennyttiga beräfningar, tog någon wård om henne, i det hon staffade henne matdagar i nägra hus, och sig sjelf någon hjelp på barnets räfning. För att skaffa den lilla flickan — hwad hon aldrig egt — ett hem, der hon fun de få meta, hwad ömhet och deltagande, hwad glädje och lek wille föga, beredDes henne, ehuru hon ie tillhörde församlingen, en plats med middagsfnisning i Smabarnsskolan. Wid inträdet der war hon mycket stilla och tyst och syntes helt förundrad öfwer den muntra och lekande barnskaran, liksom detta Wwvavit något för henne alldeles främmande Hon wisade fig i stolan mycket beskedlig och läraktig, men hennes bröst war redan of föregåcnde wanwård få angripet, Qt hon snart ide förmådde besöka skolan. Hon inlöstes då mot betalning på fattighufet och gjorde fig genast omtyckt der för sitt stilla och wänliga wäsende. J Emåbarnsskolan hade hon lärt att knäppa i hop sina händer och läsa fin bön till hwarje än få liten måltid, och förfummade det aldrig. Snart blef bon fängliggande, och aftynade allt mer och mer; men man hörde henne aldrig flaga. Hon fick då tjenligare föda och läfarewård, Hon wisade sig så tacksam för allt hwad man gjorde och qaf henne, och spred en så egen stillhet ikring sig i det annars temligen bullersamma tummet, att det förekom mången, fom wore hon en liten warelse från en annan werld. En dag kallar hon sköterskan till fig, tager henne i famn och kysser henne, samt tacka; henne för all hennes godhet emot sig, ger henne sin sista skorpa, och beder henne dela fin mjölt och fin brödhule mellan ett par af de andra barnen, då de fonri mo ur skolan, läser sedan fin aftonden och inslumrar för att icke wakna mer. Så mycken barnslig kärlek bodde i detta lilla fattiga barns bjerta, fom förft på de sista månaderna af sin, icke fullt scråriga lefnad fick erfara siågot närmare delta gande. — —s—G-a2hnaannnnnn ——— 2——— ———26524245471 2 — ——!—k s dagar förr eder sednare. DÅ har Hu