Suld-daagen. (Ur Låsning för Holfet.) Jan Persson war en Yngling, med godt forständ för fin Ålder, men font ån: nu icke fett mer än tjugu hafreskördar; också hade han, fom man säger, ide fört fin kärra tillräckligt för att undwika hjul: spåren. Sedan han blifwit ensam egare af sin gård, war han ganska bekymrad öfwer all den tistel och wildsenap, fom, genom efterlåtenhet och brist på ffötfel, der hade innästlat sig. Hwarje dag gick han från det ena gärdet till det andra, beräknande huru mycket arbete som skulle erfordras för att sätta åkrarna i behörigt skick. Medan Han få uppgjorde fina be räkningar tillwerte ogräset mer och mer. En afton, då han, med händerna ifidan, betraktade en trädesåker, och frågade fig sjelf hwarföre den gode Guden låt wåra så mycket ogräs, i stället för råg och Mve te, gick en gammal tiggargumma förbi och begärde en liten gåfwa i dens namn, som hwarje dag förlänar menniskan en sådan. Som Jan Person war god och gifmild, hade han medlidande med gumman, uppe tog i botten Hå fin fida en tjock foppare slant och fade: Håll till goda fåra mor! — Den gör er wift ide färdeled rik; men Gud skall weta, att för ögonblicket har jag mer omsorg och belymmer, än mynt. — Det är den goda wiljan, fom ger gåfwan wärde, swarade tiggaregume man, ocdh emedan min unge gifware icke wänder ryggen till dem, fom begära en almosa, få är det billigt att hans wäl wilja belönag. — Oh6 hnru skulle ni, fattiga gumma, kunna göra det? fråga de Jan med förundran. — Derigenom, att jag lärer er en hemlighet, fom fan göra er till en ganffa förmögen man, swarade den goda gumman. Jan stora ögon, då han hörde detta. Och denna hemlighet? frågade han helt be stört. — Den är, att er jord är begåfwad med gulddagg fwarade gumman. En gång hwart tredje år regnar dubbla dukater, hwilka likwål funna hittas af jordegaren sjelf; men derföre måste han wara på stället och i arbete före dag: ningen. — 7Ob hwad bör man säga, för att lösa förtrollningen och samla gul: det? — Nngenting mer än: jord! åter gif mig hvad jag dig gifmit! — Jan underrättade fig rörande en mängd andra små omständigheter, om hwilka gumman lemnade upplysning. Han återwände der efter hem till sitt, med hufwudet fullt af det han fått weta. Hela natten kunde han icke tänka på annat än detta. Han såg dubbla dukater glänsa på sina tjugu tunnland; han öste upp dem näftals och lade dem i högar wid sina fötter; redan räckte de honom till fotknölen, derefter till knäåna, slutligen ända till medjan. dn kände fig sittande i ett guldbad! — orgonen derpå, långt innan det daga des, steg han upp, tog fin spada och sprang till närmaste åker, der han började wäns da jorden, wäntande på den rifa daggen. Men solen git upp, utan att han såg någon sådan dagg falla. Han trodde fig emedlertid ide funna hoppas att få har stigt lyckas i sitt bemödande, utan tif: wel skulle det gå lyckligre en annan gång. Som han fann sig hågad att arbeta, fortfor han oafbrutet med hwad han bör: jat. Så gjorde han den följande dagen, och på lika fått hwarje arbetsdag. För hoppning, att finna fig hugnad med gulddaggen, förde honom till gärdet Hwarje morgon före solens uppgång, och då han en gång war stadd i arbete, fortsatte han dermed till dagens slut. Så förflöt året, derefter ett annat, derpå ett tredje. Hela gården hade småningom blifwit upp odlad af den unge bonden fjelf, med till: hjelp af legda arbetare. Man hade ändtligen hunnit till den af gumman jantyds da dagen. Jan Persfon, fom, enligt manligheten stigit upp före gryningen, Oo ATA SCA 0 E dr td A