Norrländska Korrespondenten – 9 juni 1855, sida 3

Se da under werldens hwimmel deraf lat dig nöras ej! ser du der en oppen himmel, mann det bländwerk är? — o, nej: Det är tålamodets winning, som deruppe wäntar dig, och för törnet fring din tinning fridens kransar fläta sig. Hwart i werlden du dig wänder, öfwerallt du finner mig: ingenting så swårt dig händer, att jag ej fan trösta dig. Jntet moln din själ fan täcka, intet flag dig krossa få, att jag ej fan fängslet bräcka, och du lifwit njuta få! Jag är sänd att menskor slydda, deras glädje år mig för: i den armes låga hydda en wälkommen gäst jag är. När, hans trägna flit oaktadt, framtiden förmörkas mer, och ett wäsende föraktadt han sig här på jorden ser; Då jag kommer. J hans öga strälar åter glädjen skön, och med blicken mot det höga Sänder han ditopp sin bön! Nu han tror och nu han hoppas: An på lifwets törnestig fan wäl lifwets sällhet knoppas, fan wäl den flå ut för mig! Så jag är den gamle wånnen, sa i koja fom I flott! Fast J, menskor mig ej kännen aning om mig J dock fått! Ack! J sägen: Hoppet dårar! sjelfwe dock J dåren er; törnetaggen eder sårar, der en ros emot er ler! Tanken med lössläppta wingar deras styrka pröfwa will; fig rymderna han swingar, sträfwande at solen till; wingarne ej honom båra, han till jorden faller ner! Menskor detta fan er lära: Tron ej alt, fom sällhet ler! Bönens engel är min broder, i Guds ärende wi gå, när en fader eller moder ryckes bort från fina små, och de efterblifna sörja och sig öfwergifna se — kommer jag, och fel nu börja klarna deras anlete. Och de hoppas och de bida att på grafwens andra rand, alltsom lifwets jtunder skrida, komma närmre deras land! Deras land! Ja fridens länder, der en ewig fridens Gud blommor strör med fulla händer, smyckad uti Hoppets ffrud! Så jag går omfring på jorden, tröstar sorgen, lindrar den,