Norrländska Korrespondenten – 26 maj 1855, sida 3

lingen, något skakad. — När dog van?— — Med af fmårta darrande röst fvarade enkan: — I morgse. — På Sir Howard gjorde detta swar ett oangenämt och föredrårnde intryck, och litsom i hopv att finna någon ursäkt inför fig sjelf, frågade han: — J hwils fen sjukdom dog han? — Enkan kramade ännu Hårdare fina händer tillsammans, och det war med. ett gripande uttryck af själsängest som hon gaf till swar det bjevtffafande Ci: stafwiga ordet: — Swält. — Men, min kära ni, det war illa mycket illa — inföll Sir Howard i en ton som tydligen wittnade om lifliga sjelfförebråelser; men snart sökte han åter att stöta ifrån fig denna känsla i det han fortfor: — Men jag är nåftan rädd, att ni warit alltför fen att wända er till mig, och kanske har ni ej rätt skött honom hel ler. Ni skulle wäl funnat uppehålla honom nägra timmar till — Den olyckliga enkan kunde icke längre tillbakahälla sina känslor. Bristande tårar utropade hon: — Säg icke så Sir