Norrländska Korrespondenten – 26 maj 1855, sida 3

ni krossar mitt bjerta. Jag war hans mor, hans mor! — Adlingen kände den olyckliges närwa: ro beswärande. Med nägra af dessa all dagliga tröftesord, fom få få lätt till buds, stack ban ett par guldmynt i bene nes hand och fade henne farwål tila gande att hon snart skulle finna det bättre att bördan blifwit lättad; för en siukling war det ändå bast att wår Herre gore de flut på lidandet. Enkan lemnade rummet utan att fun na swara, ett ord men hennes snyftningar hördes utanför dörren. Pastorn hade ide yttrat fig under samtalet, men han war synbarligen djupt rörd. Det är ändå lyckligt, — fade Sir Howard slutligen, med ett bemödande att tala lugnt, ehuru rösten var något swäfwande oh oklar, — det är äns då lyckllgt att wara i tillfälle att gjus ta balsam i den olyckliges får. Hans gäst förblef tyst. — Åtminstone — fortfor ädlingen — har jag gifwit denna qwinna medel till att föra ett bekymmerfritt lif i några dagar. — Pastorn såg twiflande ut. (Forts.)