Norrländska Korrespondenten – 16 maj 1855, sida 3

rev ihop och då Sandner wisste, at Ljunge aldrig kunnat göra honom en tjenst igen; få gid det öfwerallt hwart han wände sig. Ljunge hade nu ingen annan utwag, än att begifwa fig mot sitt hem, hungvig, trött, utan att ega det ringaste med fig till de sina Sorgen utbrast nu i tårar och han aret få innerligt, få bit tert, fom nånsin någon oödlig ännu aju:tit tårar i pröfningens siunder. Jnnan han gick till fitt hem, fom låg en fjerdedels timmas wäg utom staden, wille han försöka att klappa på något menstligt hjerta hos dem, som bodde utanför staden, och han tog wägen åt en närliggande by. Men krafterna öfwergåfwo honom; har kunde icke håla ut, han satte sig i en grop under ett träd och snart föll han i sömn, som åtr minstone för några ögonblick fom Dos nom att glömma de tärande sorgerna. (Forts.)