Norrländska Korrespondenten – 16 maj 1855, sida 3

Ljunge högst föraktligt och nedslående, och steg upp i efipaget samt under rått stän t for har åsted med fina nobla tänFefätt. Ru hare, den stackars Ljunge icke fles ra mennistor att wända fig til. Hans lilla has, hans trädgård, hans fo — allt war pantsatt; i 8 månader hade pans hustru och barn legat sjuka — sjelf war han oförmögen til arbete, och sorg och bekymmer hade meddagit de sista af hans krafter. — Han tänkte på om någon menniska sfkulle finnas, fom möjligen skulle wilja hjelpa hanom. Om nå gon hade gifwit akt på honom, skulle det warit en hjertskakande syn att se den ångest och förtwiflan, som woro preglade i hans ansigte, då han nu tänt te på, att det led till aftonen och att hans hustru och barn wäntade honom med hopp om lindring i deras nöd. Han gid nu till Kamrer Holger; men han hade kalas od bad helsa Ljunge att ban fick komma igen en annan dag; han gif till Kassör Sandner; denne sköt rökmössan upp och ned och smilade förundrad öfwer att Ljunge wille beföfa honom, då de aldrig haft några affä