Meuniskohjelp. Den gamle knarrige stadslakaren i L. gick i wresigt yumör nu fom alltid i fit rum med händerna på ryggen. Om han sag en fuga på wåggen, slog Han ihjel den med näsdufen och kurerade hen ne i hast från alla hennes befymmer; gick han få bort till fenstret mot gården få war ban förargad på hwarenda sparf fom hoppade på gården och plockade fig ett korn, och gick han och säg på gatan, så funde ingen menniska gå honom till lags. Allt war honom en källa till för. argelse. Då han en dag så stod och fåg ut, fif han ögonen på en man fom tryckt af bekymmer fiyrde fin wag mot doktorns hus Att se honom, att öppna fenstret och frida ut hufwudet i wredesmod, war allt est ögonblids werk. ö — Är ni nu der igen? — ropade doktorn. — Skall ni prompt springa ner dörrarne för mig. Nyttja hwad jag