Norrländska Korrespondenten – 14 april 1855, sida 3

svarsera, hwarigenom be lära fir råa seder och ett däligt språk; men denna plikt funde modren sjelf icke öfwertaga. Till och med sina talenter, det enda som hennes uvvfostran gaf henne, för fer hon icke att anwanda till nytta; ty musifen har småningom blifwit Öfvere gifwen, soråken har bon glömt och of färlek till sina barn kan hon nu ide ac nyo lära dem. År förflota, ungdomens första tjucning år borra, och samma fru, den wi fom flicka kallade talentfull, förekommer oss nu ofantlig träkig, och endast i ständ att med sqwaller och dumt prat folla de stunder, bon will egna åt sitt nöie. Hennes sial har icke sökt nagon näring, asldeastund hennes uppfostran ide hos henne utgjutit nägot behof deraf, och af ledsnad sökte bon ibland en bok, men fom blott fick wara någon kärleksroman, fom ide kunde gifwa nägon alhvarfamsmare rigtning är bennes tankar. Under ledningen af en sadan moder upp: werte nu den nya generationen. En annan mörf vunkt i denna busliga bild är ytterligare fattigdomen, som bär fördold dödar med giftig tand Sfenet skall råddas, man har en fråttning i werlden att representera. Sålunda fattas det beslut, att hemligen umbåra, od) hwad man på detta sätt insparar, tärer ofta på lifsäldern. Ått den fofic ska menniskan härwid skall njuta ett friskt,