Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1855, sida 3

Må det wara dig nog att weta att jag har tråden i min hand, som leder ur denna labyrinth, och med Guds hielp skall den wägleda mig till målet utan att brista fönder. Men för ögonblicket måste du förskona mig ifrön alla frågor, dem jag ännu ej anfer wara tid att beswara; ty, skulle mitt bemödande miss lyckas, skulle jag ej kunna rättfärdiga dig fullständigt och framställa dig i da: gern af en fullkomlig oskuld — och det kan misslyckas, det erkänner jag — det will säga, fon upptäckten af den hems lighet fom omgifwer dig, ej medföra ditt fullfomliga rättfärdigande, få önskar jag att ben måtte begrafwas med mig. Jcke allenast min egen åra, utan ännu mer, ett par andra för mia dyrbara per: soners, kräfwa det; men för din rädd: ning måste detta hinder wika och alla konsiderarioner förswinna; dock, om den ej fan åästadkommas, må då hemligheten af ett brott öfwerlemnas åt en ewig glömska. Jag bade ej mod — jag bade ej ens rättighet att söfa ändra något af min fars beslut i detta fall. Hans raisonnement war ju rigtigt, och, ehuru jag tärdes af ett häftigt begår att få ljus i denna hemlighetsfulla sak, war min wördnad och min kärlek för min far och mina begrepp om en sons skyldigheter alt för mycket rotfästade i mitt hjerta, att jag skulle wisat någon enträgenhet, att