Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1855, sida 2

han sett mig inträda på wärdshuset; hang samwete tillät honom ej att före tiga detta. Hdad wille mot sådana intyg min betjents wittnesmal, äfwen om der blifs wit upptaget, betyda? Ånnu mindre kunde min egen framställning åftadfoms ma någon ändring i mina domares de sigt om min brottslighet. Likwäl för: klarades att jag ej kunde till saken fäl: las, på den grund, att den bestulne mannen ej kunde frambraga något witts ne, fom fett mig fullborda gerningen, och bang eget obestyrkta påstående funde ej under fådane omständigheter an ses tillfyllestgörande för mitt fällande. Jag sattes derföre i frihet, men misstankarne mot mig qwarsiodo likwäl Do: rubbade, och min heder war förspilld. Hwad jag kände, förmår jag ej ffildra. Mitt namn hwar för alltid ffyms fadt; ingen twiflade på att jag war en förbrytare, och man harmades öfwer min härdnackenhet att widhålla en enfaldigt ihopspunnen fabel för mitt rättfärdigande — en fabel, som ej skulle fallit en romanskrifware ens in att ans wända. Jag begaf mig till min boning. Jag gick in och läste till dörren om mig; jag skämdes att se min betjent i ansigtet, ehnru han borde wara fullkomligt öfwertygad om min oskuld. Försänkt i bittra betraktelser öfwer mitt förspilda