Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1855, sida 3

— Nå wäl, rakt på saken då! Jag har några förebräelser att göra gunstig herrn. — Förebräelser? vå hwad sätt har jag gjort mig förtjent af sadane? Han kastade på mig en sträng, forskande blid: Det är sällsamt, fade han att ofta under oskuldens drag döljer fig ett kanske för alltid förloradt hjerta. Dia, hwilken jag sistlidne natt fåg wa: ra ett rof för de feberaktigaste finnes: rörelser, fer jag deremot nu med ful: komligt lugnt ansigte, liksom om ingens ting passerat, liksom du sofwit den rått färdiges sömn i din egen säng frän kl. 10 till 8. Men gör ditt samwete dig då inga förebräelser? — Jag wet ej huru jag bör förstå farbrors för mig alldeles oförklarliga tal, swarade jag bestört. — Huru! Wågar du wäl nefa att du tillbringat största delen af förflutna nat: ten på den spelklubb, fom f. d. Major Hrng håller wid gatan? Sig jag dig ej der med mina egna Ögon, öfwerlemnande dig åt de mest pasfios nerande utbrott af spelsjuka, förlora den ena summan efter den andra, och slut ligen förlora på ditt hedersord en gan: ska betydlig summa. Det klack i mig wid detta sista yttrans de; jag hade säledes bortspelat på mitt hedersord en rätt betydlig summa. Nu fom det an på hwad min wärde kaj.