hjelp, öfwerallt elände och förskräckelse. Den upplystare delen af allmänheten Funde ännu ej med resignation emottaga utbrottet af olyckan, utan flyktade rådlösa hit och dit undan döden — förföljaren, allt efter som hans uppträdande wisat sig här eller der. Huru mucket skulle man då wänta utaf allmogen, den der war allt för litet upplyft, oh ånnu under ine flptelsen af gängse widskepelse efter fm tism, betraktande epidemien fom ett ute rotningsstraff, såndt från wår Herre mot deras (böndernas) förtryckare ftåndspers sonerna, helst fom äfven flertalet af dem wanligtwis dogo. — Sådan war ifynnerhet sinnesstämningen och tanken hos allmogen uti Salmis socken af Wiborgs län (eller s. k. gamla Finland) der, hwars eft mera än annorstädes i landet är fal let, att bondens lott år nästan sämre än den liflegnes i Ryssland, hwarföre också dessa trodde fig göra en Gudi behaglig gerning genom att hjelva tll med fråndspersonernas utrotande fom hade till på följd för dem en onda, större än sjelfwa asiatiska kolerans härjningar. Salims socken är den nordligaste inom Wiborg och utgör nordwestra stranden af Ladogasjön. Uti denna socken fanns en länsman Neilick, känd för sin allt för mycket despotiska behandling af allmogen, men för öfrigt en aktad och rättskaffens man, med stor familj och i knappa oms ständigheter. Hans boftålle war långt aflägset från någon granne. olerac symptomer började wisa fig inom socknen och N. war alltid den första fom med hjelp oh råd gick det förskräckta folfet till: handa. Men sjukdomen gick ej så lätt att hindra, och den ena efter den andra af hans patienter dogo. Bönderna för: undrade fig, att sjukdomen ej angrep hos nom eller att N. ej fruftade för den: dvs stra rykten började förspörjas om att MN. stod i förbund med den onde, att denne skyddat honom, helst andra fråndåperfoner inom socken blifwit angripna och af lidit, hwarföre bönderna förmodligen trodde att deras gamla plågoande finge lefwa endast för att förgöra dem. Beslut fattades derföre af dem, att taga lifwet af N. En dag då N. war hemma på sitt arbetsrum, som war beläget i en afskiljd byggnad på gården, der han jemte tvenne skrifwarebiträden war sysselsatt, fästes deras uppmärksamhet på ett owanligt sorl af röster. Då de se utåt, finna de byggningen omringad af menniskor, och från alla kanter syntes fpringa till ftålfet, män, qwinnor, gubbar och barn, alla bewäpnade med bössor, yror, liar, störar och oupphörligt syntes nya skaror an lända. N. och hans biträden häpnade öfwer denna syn, äfwenså hans i andra A warande familj, men till hwilten wägen war stängd för N. af menniskor. Menniskor är nästan oriktigt att längre kalla dessa, de woro furier, ledda af widskepelsens och fanatismens mörker! N., en beslutsam man, lät ej modet falla, öppnar ett fönster och frågar de närstående hwad detta allt skall betyda — och fram ur hopen träder en äldre bonde och säger, att alla de förs samlade beslutat N:s död för de plågor och sjukdomar han skaffar dem, och woro alla öfwertygade, att deras uppsåt och handlingssätt wore Gudi behagligt. — Emellertid framsläpade tusende armar halm, näfwer och andra brännbara ämnen kring hufet, och i nästa ögonblick war byggnaden omsluten af flammorna, une der mängdens jubel. Glädjen öfwer att få fe fin plågoande marterad, ju wärre desto bättre, hänryckte dem. Sorlet, ffriandet och rop af förbannelser uppfyllde luften, fom werkade få lifwande på furiernas finnen, att de dansade, hoppade, och fom galningar sprungo omkring, under allahanda gester, hopande vå bålet