Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1855, sida 2

ban alltförwäl finde hr Löjtnanten, för att deri funna misstaga fig. — Min herre, — skret jag uppbragt ända till raseri! — jag har ej gjort någon skuld här oc jag ärnar ej beller betala någon, förstär ni. Jute ett öre får ni af mig. — Åo, br löjtnanten skämtar bara; nog wet br Löjtnanten få wäl fom jag, att wåra böcker gälla mer än ett ord af br löjtnanten inför laga domstol. Men dertill skall nog hr löjtnanten cj låta der komma. Låt fe, här har jag löjtnantens debet; efter wi just äro på tal derom, få fan jag ju genast skrifwa ut räkningen oc måhända få den bes tald med detsamma. — Gör det då! — samtyckte jag, som fig att ingen annan utwäg fanns, och wille med ens blifwa saken qwitt. Räkningen utskrefs; den uppgick till något öfwer 200 R:dr för waror, af hwilka ej så mycket som ett enda glas win eller en enda portion caviar fom: mit mig tillgodo. Min gengångare eller min wälnad — jag kunde nu ej längre twifla att jag hade en sädan — bade smort fig kapitalt på min räkning. Sucfande betalte jag räfningen, tilläggan: de: — Der äro edra pengar; men fom ihåg att det är sista gången jag betar lar en sädan räkning; jag förbjuder er att lemna mig nägot på kredit, ej så