Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1855, sida 2

gen. Am någon mu weta, huru fås dane fe ut i ett Tal, få måfte förftoringsglaset läggas öfwer följande ord: att kyrkan hyser någon sådan författning, fom fätter en skamfläck på Swenffa lagftiftningen, såsom en hejdlös penna nyligen framkastat, är en orättwis och förkastlig tillvitelfe. Ar detta ett gidselslag, då är hwarje uttalad åsigt, fom afwiker från en annans, ett sådant; nå got fom torde få passera för en ny upp: täckt. Det wore i alla fall nog mycket begärdt, att en talare ffulle förtiga fin öfwertygelse, blott derföre, att en annan motsatt tanke blifwit mot lagen fmådligt yttrad i ett Tidningsblad, hwilket, fåfom sådant, ide hade med Prettfällffapet att beställa. J öfrigt gäller Mvad redan för ut år nämndt, att ingen af de närma: rande finnes i talet det minsta widrörd, än mindre giflad; och härmed må åf: wen punkten N:o 5 wara undanstökad, då en disput om olifa religionsdefinnel: sers relativa wärde icke ingår i föredra: gets synbara syfte. Hwad slutligen punt ten N:o 6 angår, är det nu upplyft af Anmärkaren, att dånande ord och bafunaflang i ett tal betyda, ide en höjd röst, utan en pasfionerad hållning iftiliftiff hänfigt. J denna mening år doc beskyllningen orättwis. Att talet är all warligt och energiskt innebär ju ide att det är passioneradt. Afwen i den He liga Skrift uppmanas till starkare ftilhöjning, då anledning dertill förefinnes. Upphåf din röst, såsom en basun, bheter det hos Esaias, och Psalmboken talar ju om Herren, fom går på ftormens wingar och far på dundrets wagn. Frälsarens egna tal woro ide hel ler alltid lugnets, men alltid kraftens. Ciceros tal torde ide heller alltid inftämma med Dil:s lägre oftav. Det må få ledes ursäktas, att denna oftav ide träf: fats af den nu klandrade Prestmötes Talaren. Någon fund tanke fan Dil. ide finna i de twenne anförda eremplen på fonventikelformens nödwändighet i de ti der, då ingen Christen Statskyrka fanns, såsom i Adams lyckliga tid och i Petri mindre lyckliga dagar. Det bör dock icke wara omöjligt att inse meningen, att neml. den form, som då war den enda möjliga för andaktsöfning, numera icke är nödwändig, sedan kyrkan mottagit fonventikelns uppdrag; och hwad frågetednet wid den Vallmänna gudstjenften i paradiset angår, få fan det gerna bortta gas wid den tanken, att denna gudstjenst dock bewistades af hela jordens dåwarande befolkning, med samma löfte, fom wi nu ega af Frälsaren, hwar två eller tre äro församlade i mitt namn, der år jag midt ibland dem. Till bewis, att andra åsigter förut gjort fig gällande, i afseende på det nu omhandlade ämnet, åberopar Dil. en år 1842 utgifwen skrift: Kyrkan midt i byn. Härwid bör dock noga märkas, att denna skrift handlar om låfare af Guds ord, statskyrkans tillgifne wänner, hwaremot det nu hållna talet handlade om ropet mot statskyrkan, utgånget, icke