Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1855, sida 2

farten tokig? war hela refultatet af mi na djupa funderinaar af hwad fom pas serat. Jag war slutligen såker att när got misstag egde rum å hans sida, och så tänkte jag ej widare på den saken, då någon tid derefter åter en sällsam om ständighet äterkallade den i mitt minne, Jag tillhörde ett af dessa många ordenssällskaper fom finnes i bufmwud: staden. Sällskapet firade en af fina högtidsdagar, med en lysande middagar måltid, den jag dock hindrades af ilae mående att besöfa; jag hade emellertid lätit anteckna mig, och ansåg mig dere före förbunden att betala min afgift. 3 detta ändamål begaf jag mig tillordens stormästare, fom war en af mina umgängeswanner, od fade, att churu jag af sjukdom hindrades att öfwer wara middagen, jag dock ej wille uns dandraga mig betalningen, hwilfen jag erbjöd honom. — Du skämtar, bäste Conrad, — fwas rade han skrattande. — Du satt ju i egen hög person till bords med oss, fustän du ej war, som nu, uppsträckt i uniform. — Jag fortfor att neka, men det bjelte ej. — Öwad fan du mål inwända mot denna? — med deåfa ord tog han fram uv en låda, der han förmarade fållfadets handlingar, listan på de personer, om warit närwarande. Wid mitt namn