Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1855, sida 3

Modren suckade oh bade tutet sonr. Sjömannen fortfor: — Jag wer roa hwad jag gör. Hwad är det för s att dö en dag förr! Hyarctill tjenar det att jag lefwer? Jag har ingen son sörjer mig, inga små spolfngar, fom ice dan skulle springa fring gatorna oc tigga, och lära fig om fläta. Nej Håll du munnen vå dig, swäger få blir at bra. Skoflickareu skakade deränkjamt på hufwudet och swårade: Men fer du hvis ger, jag v.ir i alla fall framkallad som wittne inför rätten, och då kan jag inie liuga. Ett witene swärjer wid fir salighet art tasa sanning. — Fan få dumma ordningar i sand, bär kan inte en wän hjelra en wän; bättre ombord; der dr gubben ensam herre, SÅ borde der mare i land med. Men wi skall wäl fitta på någon ut. wäg. Hustrun fortfor att gråta, stoflickaren sökte att förmå fin swäger alt återtaga fin falska bekånnelse, men förgåafwes. Slutligen sade sjömannen: — Jnte är det få usar med lifwet. oc för resten får det ju nägonstans bibeln — det wore roligt att ha en sä. dan en nu i det här wädret — någons ting om den rittiga färtefen, fom ger bort lifwet för en wän. (ÅJoris.)