Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1855, sida 3

förmåner, få länge den if ägawarande skyldigbeten fortforc; samt art denna foldighet, med begagnande af det härf eres allmanneligen brukade sålängselmedel från år förökade den skogsårist fom oi dan i många orter med få ftort stäl sdf werklagas. Af denna utredning följer, att frångselskyldigheten, då den endast har sin grund i gemen sam nya, men i allmänhet långt ifran att gagna, är för landet skadlis, icke i allmänhet bör bibehållas jåsom skydd för egofriden, och att denna följaktligen bör på annat fått wärnas. J fråga Åter om detta fått hafwa Ris kets Ständer ide twekat att go känna denna af Lagberedningen uttalate åsigt att den enda med en utbildad eganderätt och ett längre framskride: odlingotillstands kraf förenliga grundsats för egofridens stydvande an den, att hwar och en skall om de hemdjur, han utsläpper hålla sin wård att de ej inkomma på annans egor. Förpligtelsen till en sådan wård om kreatur, art de ej göra skada å annans egor, år ej heller nu för swenss lag aldeles främmande. Den är för wintertiden stadgad genom Kongl Förordningen den 6 Oktober 1815, och hwad i i detta hänseende för lagstiftningen återstår, är saledes egentligen ej annat, än att till öfriga årstider utsträcka denna förpligtelse. Härwid hafva Rikets Ständer doL ej förbisett, huruledes inom landet förefinnas olika lokala förhållanden genom oms werlandet emellan stätter och skogar, Drott fa omwexlingar ligga hwarandra få nä ra, att det ide heller år möjligt Uppdra: gå någon bestämd gräns emellan flåtte land och skogsbygd. Häraf kommer ock swårigheten att tillämpa särskildta ego fridslagar för skogsbygd och slättland. Wid sädant förhållande och em är det alltfå ej fan bestämdt uppgifwas, för bil ka orter den untydda nya egofridslagen fon företrädeswis wara ijenlig, synes det wara lämpligast, att denna fråga öfver lemnas till orternas innewånares eget afgörande sålunda, att de sättas i i tull fälle att föreningswis bestuta om den gamla stängselstadgans bibehållande. Då emellertid frihet i öfwerensstämmelse ej finnes der, hwarest det beror på en enda delegare att förhindra utförane det af hwad alla de andra anje nyttigt, följer oc häraf, att i denna fråga såsom i andra dylika, der omröstning eger rum beslutanderätten bör tillerfännas flertalet af dem, fom öfwerenskommelsen angår. Som likwåäl flertalet af delegare i en by eller ett hemman sammanlagdt funna e ga en mindre del af samfällighetens egoområde och följaktligen mindre andel i dess hägnader, än ett mindre antal egare med större egolotter, i hwillet fall rätt wisan fordrar, att de sednarc ej öfwer röstas af de förre, bör och flertalet i fång fel-laget hwarmed förstås en by eler ett hemman, fom utgör ett skifteslag, för ar: i frågan hafwa beslutande rätt, ega mer än hälften af jordrymden inom frings fellaget.