Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1855, sida 3

att dö af hunger, alt i följd af sitt dumma ädelmod. William oh den sjuka qvwinnan af: hörde dessa oc dölika förcbraelser utan att swara. De ledo sjelfwa af hunger. Efrer twenne månaders wäntan woro de nu i samma belagenhet fom dagen ef ter skeppsbrottet — den dag da en flags aning eller ingifwelse af Fru Kerdon hade räddat dem alla från döden. Mit ter fortfor att i hänande ord beklaga sitt oförstånd. — Hwar är nu wår förträffligt we tenskappman? — utbröt ban softande vå Tarling. — Han sooselsätter fig fan tänfa med att räkna bladen på en bloms ma eller att undersöka ett grässträ, i förhovpning att jag slall hafwa uppfi skat åt bonom bang aftonmåltid. Jag önskar att hwarendaste galge i England och Skottland wore prydd med en af bans gelikar! — — Ni har orätt Ritler! — irföll Tarling som i detsamma wisade sig wid ingången. — Ty wetenskapamannen har förträffligt anwändt fin dag. — Och ywad medför han di åt 06? — frågade den fordne smugglaren fpefullt. En sällsynt fjäril en märfwärdig sten, efter en knipva grässträn, bwilkas latinska namu han grubblar På? — — Jntet af allt detta — swarade Torling. — Hwad dä, säg ut!