Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1855, sida 3

wärdt fina 100 ror bfo. Ham frame tog uret och lemnade det åt frun. Denna förstod fig werkligen bättre på att wärdera klockor än fioler. Hon hade alltid tyckt att det war orimligt att ber gära hela 100 rdr för en simpel träbit, och hon tyckte werkligen att hon skämdes en smula hwarje gång bon, på efterfrå gan efter priset på Balters fiol, öpp: nade munnen för att nämna den ibhens nes tycke oförskämda summan. Hon har de således inga inwändningar att göra, utan mottog med werkligt nöje den henne erbjudna panten, och belåten aflägsnave Charles sig. med sin fiol under armen. Den fom nu bara kunde fpela, tänkte Charles, få hade jag ändå nås got för mina penningar. Inte wet jag om den pjesen är wärd 10 rdr eller 1000; jag bar hört sägas att det skall finnas inftrumenter, fom fofta få mydet och ändå mer. Men han må wara wärd hwad han mill, oh M-r fan bedömma det han — min klocka är fullt wärd 100 rdr. Will han gifwa mig 100 rer för fiolen, få går jag genast och löser ut uret. Will ban ej — nå få får jag behålla spelewerket, och då skrifwer jag en lapp till klädständs-frun, att fom jag ej fan få in nägra penningar, få berät tigas hon att sälja uret. Hwad fall jag wål med en klocka att göra i westfickan; det kännes bättre under den i