Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1853, sida 3

Markeliga Missförhållanden. Så wida lönen bör motswara arbetet. så borde äfven, i ett wälbessäldt samhälle, de anslag, fom bewiljas def Embetd: od Tjens stemän, rätta sig efter wigten och beffaffens heten af deras innehafwande befattningar. Der ligger i sakens natur, att der mera oms fattande insiater och utmärktare naturvsgåfse wor erfordras, eller sysslan är förenad med större answar och uppoffringar, förutsätter mångfaldigare beröring med personer och följe aktligen wållar en drygare lefnadskostnad, äfwen aflöningen bör i samma mån tilltas qas, så att en hwar, som inom samhället fätt fig uppdraget något offentligt bestyr, må dera af ega ett motswarande underhäll och utan bekymmer för sin utkomst funna fina ffyldigs heter fullgöra. J ett fattigt land, såsom wärt, anser man dock dessa fordringar icke i allo funna uppfyllas. Att förse alla tjenftes mån med tillräckliga löner skulle, efter måna gas förmenande, medföra alltför stora foftnas der och läaga ytterligare last på den med skatten redan tillräckligt betungande allmän beten. Jag medger också, det skatterna äro tunga, men tror tillika, det deras tyngd kän nes så tryckande just derföre, att den befin nes få ojemt fördelad, men skulle utan få riahet fördragas, såframt den samwetsgran. nare afwägdes efter styrkan hos de bärande krafterna. Likaledes är jag öfwertygad, att de redan bewiljade löneanslagen skulle förflå till erforderliga tjenstemäns anständiga berg. ning, derest en sådan förmedling åftadfom mes, att af dea enes öfwerdrifna inkomster den andra kunde få behöfligt tillskott för sitt nödtorftiga uppehälle. Det är ide blott skat. tejemkning, utan jemwäl lönejemkning, fom 2 Ä