Norrländska Korrespondenten – 22 september 1852, sida 1

na nå ade titta fram i owädret. Glutliqen tycktes wägen wara slut; det började gå öfwer stockar och stenar. Sjelfwa den modiga Fru Betty började fattas af ängslen, således dbehorz wa wi icke tala om wår gode Pastor. Rils började äfwen twifla på fin sjel fkännedom: han spejade som en lo i natten, men intet soår til dy eller hus kunade han uprtäcka. — Ru wet hwar och en läsarinna, att sjclskännedomen år den aldraswåraste kunstar; andra menniskor far man någorlunda genom mån och wäns wår ner få rida på, men till fig sjelf wil man Wane ligea ide hafwa någon annan wäswisare än fig fjelf. Skal man au dertill Hitta rått på fig sjelf i ett sådent Herrang mörker, fom det Mils war utkommet i, få undra wi isanning ide på, att man räkar på willowägar. Saken mar helt enkelt den, att Rils råkat taga felt om höger och menfler.t MNRÄHII säger du, mia läfarinna, hwem har ide nägonaåna i sin lefaad gjort det? — och jag fåger Aror: dt inedgifweg. — Mild förfåfrade den bannande Waiftorskan på fin ära, att Han på nerresan Hade fett wågen itll den efterlänatade byn tid höner och käade myter wäl igen sikdet der man bor: de Morida aj ORåÅHL din cwige druitt far rare Paderdkan, i det hoa rakiång resse fia i w gien, tå borde du mål ocksä wetat få myc Fr, att wi Mulle haft der till weusler på HDPs rean? och derwid tyckte fig wår Pastor förs