Helsingborgs-Posten – 12 januari 1867, sida 3

åsynen af detia upptåg och detta med skäl, ty icke nog med att ryttarnes hästar voro pyntade hvar det kunde låta sig göra med band och ljunablommor, utan äfven karlarne voro festlist kladda i hvita skjortor broderade meb underliva hemlighetsfulla sigurer. Hattarne voro omvirade med röda band och framlill svajade en lång halmvisha eller en fiskmåsstjert i stället för sjader. En isynnerhet hade utmärkt sig framför de öfrige, det var anföraren för tåget; han hade svärtat sig i ansigtet och sökte väcka uppmarksamhet genom ati hvarje ögonblick brista ut i gapskratt och derunder framvisa två rader hvita tänder, som stlv i en besynnerlig motsats till den svarta färg han gilvit sitt redan förut vanställda ansigte. Sedan trumpetarne ungefar I fem minuter npplört sin musik, under hvilsen den ene städse sokte ölvertralla den andre, upphörde de på elt gilvet tecken af förmannen. Nu togo alla tre hallirna af sig, hvarefter don svarte utropade, ait esiersom Juns ssräddare på Fand nästa Torsdag med Guds hjelp ämnade hålla bröllop med Rasmus Fycnbos dotter, så inbjöds kärmed hans nåd generalen på Uggleviktatt komma dit tillikaka med hela sin familj och dem han for öfrigt fann för godi att taga med. Sedan detta blifvit, kungjordt och talaren tystnat började trumpetarne ånyo blåsa. Wollmar öppnade hastigt fönstret, tackade sor bjudningen och lofvade komma. Derefter kastade han en silfverriksdaler ned till anföraren, som behändigt uppfångade den med flata handen. Under det den ene trumpetaren oförtrutet fortfor att blåsa vexlade den andre med den svarta anföraren några ord, som troligen