Helsingborgs-Posten – 12 januari 1867, sida 3

knutpiskan en matros, som stulit ett silv rkors från en kamrat. År 1854 kunde jag öfverlyga mig om den fruktansvärda disciplinen inom Österrikiska armen. I anseende till krigslillståndel, bevakades militärgränsen då af kroaterna. Jag dinerade hvarje dag i Orsova, en liten stad vid stranden af Donau, tillsammans med de österriska olficerarne. En dag uttryckte jag min önskan alt besöka den trakt på andra sidan Panan der Kossuth nedgräft ungerska kronan, när spliliorna af ungerska armön såkle sin räddning i Turkiet. Platsen bade blifvit förrädd och kronan uppgräfd: men jag ville se denna er ndomliga graf, och öfverste P....lofvade i följande dag låta föra mig öfver bron, som kilde oss från den siendtliga stranden. Men då aftonen kom, sade jag för mig sjelf under min promenad: Om jag skulle gå dit genast? Jag gick förbi vakthuset och trädde fram på bron: nar jag nästan hunnit öfver på andra sidan hörde jag en ucvärssalfva, och på samma gång susade Hå eller tre kulor förbi mina öron. Jar stannade. Flera kroater störtade sig nu öfver mig, tilllalande mig på ct språk, som jag ej förstod, derefter förde de mig till min vän öfversien. Denne såg på mig som om han troll mig vara från mina sinnen. Min herre, sade han, hvad skulle ni göra på andra sidan bron? — Jag ville besöka erafven... Nog! .. utan min tillåtelse? Och skilti vakten har ej hindrat er vid början af bron? Nu tog sergeanten till ordet och yttrade på tyska: — Detl var derfore, att vi åto middag i vakthuset. — Ahl! ni ålo midda? utropade öfversten och funder tidden skulle spioner kunnat gå och komma Huru många äro ni? — Fyra man och jag sjelf, sade sergeanten. Ni skola alla bli fasiljerade! Öfverslen närmade sig fönstret, ropade till sig vakten och låt arrestera de brottsliga. Följande morgon blefvo de fusiljerade, ehuru Jag nästan slapat mig sram på knä för öfversten för all utverka nåd ål de olyckliga, hvilj kas död jag, utan alt vilja det, förorsakat. i När dö fem kroaterna failit genomborrade af I kulorna, yllrade öfversten, som saknade sma soldater och helt och hållet glömde våra nästan I vänskapliga förbindelser, vänd till mig: — Och nu. min herre, måste ni lemna detta slandlområde inom två timmar eller ock låter Jag susiljera ev som spion! e Men öfverste ... vågade jag invända. På min ära försäkrar jag er det, min herre! En sjerdedeis timma derefter hade jag lemnat Orsova. Fem år senare fann jag osverstens namn pa listan öfver de officerare, som stupat vid Magenta Hwarjehanda. Anckdoter om doktor Gottmark. Nedanstående twenne anetdoter om den energiske oförskräckte, från ära och embete dömde, men seran till ära och ans seende högt komne lektoru i Westerås, teol. dokt. Joh. Got tmark, torde funna läsas met nöje. Jcke blott inför konungen uttalade Gottmark såsom rvifådagsman fritt och oförstäldt fin öfwertygelse, utan äfwen inför bislopen och med-fonfiftorinles lät Han allid höra fin mening. Han inaehare förfta vume met på biskopsförslaget 1800 och tredje 1808. Doktor Gottmark hörde till oppositionen och mid 1759 års riksdag fick han genom utskickade från Gu staf HI flere påstötningar, att han skulle wara mer görligare, ide fatta sig på twären emot fonunz gen, fom ide blott mille någras, utan allas, ja hela folkets bästa; på alla dessa swarade Gotts mark: Jog följer min öfwertygelje. Slutligen lät Gustaf ill geuom Schröderheim fråga Gott mark, om han harde besinnat, att konungen hade makt att näpja den, som så halsstarrigt satte sig emet hans alla planer och önsiningar? IJag bar besinnat och beftumar, swarade Gottmark härpå, latf om konungen har Herodis swärd, få har jag Johannis hufwud. Rid en stor middag hos biskop Benzeljtierna på 1780-talet blef samtalet mycket häftigt om ffillnaven mellan hög och wälboren, frälse och ofrälse, om tåärskapen af adeln att gifta fia utom adeldftåndet, beledsagad mer exempel på en mängd mee sallianser, fom blifwit olycklige, emedan ven ofräljmalan warit antingen förbifedd eller föraktad aj ren öfriga hönförnäma sligten. Doktor Gottmark hörde en stund på den hästiga striden, men höjde