Helsingborgs-Posten – 12 januari 1867, sida 3

Såå, ni tror såledest, svarade Alice småleende, -ali jag står i förbindelse ... -Jag har en mycket erfaren blick för förlullade daror,afbröt Dahl hen me, Jag afundas Pål Pil den gunst hen förstår all sälla sig i hes damerna ocn det skulle mycket glidja mig om ni sunne att denna lilla ask innenolle någonUng, som kunde jemforas med det ni har rån hans hand.Med dessa ord gjorde han en mycket sirlig bagning och lemnade Alice en bappask, som innehöll åtskilliga rullar af de modernaste och mest utsökta silkeoch florsband. Alice rodnade. Det ligger någonting plågsamt iall motlaga något al den man ogerna vill vara förbunden. Hon sökte efter! Puågot passande sätt ati asslå kaptenens gåva, men hindrades derifrån af Volmar, som utan tvilvel anade hennes assigt och förekom den genom alt tacka Dahl och berätta om sin son, som studerade i Köpenhamn och just i dessa dagar skickat en likadan gåfva. Samtalet kom åter i gång om likgiluga ämnen och fortsattes mellan generalen och kapenen en slund utan att Alice blanda: le sig synnerii. gen deri, oaktadt he nes tillbedjare lomnade henne dv bästa tillfällen dertill och till och med flera gånger vande sig direkte till henne. Hon var särdeles tystläten hela förmiddagen. Hastigt blefvo de afbratna af ett häftigt buller på gården. Då de framträdde till fönstren sågo de en mängd af traktens bondfolk isynnerhet pojkar samlade omkring tre ryttare, al hvilka de två höllo trumpeter i händerna, omvirade med lappar och band af olika färger. De ulutstötte långdragna skärande toner, som liknade tjut. Der blef skratt, stoj och skrikande vid