Helsingborgs-Posten – 10 januari 1867, sida 3

i 2 denna paruk en tillfällig likhet med en neger men naturens brist blef dock derigenon: afhjelpt. Bessutom hade Jeremias från sin barndom bibehållit den bes synnerliga varan alt skela och detta på ett så påfallande sött alt det såg ut som om han var rädför att övonen skulle springa bort och derföre alltid holl det ena ögatfärdigt alt passa på det andra. Det var en klar och ljuf värmorgon. En lätt och luftig dinma ångade öfver heden, lärkorna sjöngo uppe i den blåa luften, den rödbenta storken stod och smällde med näbben på taket, herdarne blåste på skalimeja och gingo i sneten för färflocken ut på heden, under det bonden spände sina oxar för plogen på sin sandiga lräda, följde en flock kråkor som i färorna letade efter mask. . Solen sken så vackert in i hvardagsrummet på Ugalevik, der familjen satt samlad vid thebordet. En ung dam salt i soffan vid sidan af Volmar och hörde på skolmästaren, som föreläste tilningarne. Den unga flickan var generalens dotter Allice. Hon var vacker, hennes hy fin och blomstrande, stämman ljuf och me lodisk; der låg något lätt i alla hennes rörelser; hennes hand var hvit och mjuk, den illla foten af en förtjusande form. I rummet fanns ännu en ung dam. Delta var Manuela. Hennes föräldrar hade redan en längre lid bebott en lilen gård i närheten af Ugglevik. Hon satt och blickade ut genom fönstrat. Alice och Manuella voro hvarandra helt olika. (Forts.)