Helsingborgs-Posten – 4 januari 1867, sida 3

-Jo det hänger så ihohye, svarade sjömannen, att kaptenen ville sväir oss oci då lenria klagade deröfver fick han dagg; han var nu en mycket vildsint menniska, som lättare kunde zöra måne till sol än styra sitt sinne då han blef uppretad; det låg nu en gång så i blodet, skall jag såga och hvar och en har sina fel. Han tog fatt i kaptenen och kastade honom öfverbord. Det är det hela! För den skull kom han i kurran och nu iär han vara död efter hvad de säga. Men nämn aldrig ett ord derom till Paul han tål icke höra det. Han teg derefter och vände sig emot sjön. Stormen tilltog, böljorna kastade silt skum högt upp på land, men jakten fortfor likväl att göra det ena slaget efter det andra lika lugnt och säkert som om den icke hade det ringaste att frukta af reflarne och skären den tumlade sig emellan. På bogsprötet satt en lång mörk varelse; med sin skarpa spejande blick mätte han afståndet från land och de välkända prickar han seglade efter; en och annan gång när stormen höll upp hörde man några af hans kommandorop och det såg ut som om osynliga andar hjelp honom, så raskt och noggrannt utfördes hvar och en af hans befallningar, utan all man dock kunde se hvem som verkställde dem. Der är en passagerare ombord! sade en af siskrarne. Jag ser en främmande person stå i lä om storseglet. Han får likväl svårt att klara sig, anmärkte en annan. Kapten Dahl känner alla kryphål och nu har han gått ofvanom Dödmansberget för att genskjuta Paul vid Grådjupet. sÅh! han aktar sig nog, genmälte en gam