Helsingborgs-Posten – 4 januari 1867, sida 3

han på asfständ urskil de konturerna af en af dessa förfallna hyddor man så ofta stöter på på heden och hvilka en främling snarare skulle laga för torsstachar än menniskoboningar. Då han koumit nära intill densamma såg han genom fönstret en gammal qvinna sitta på en stol vid spisen, i hvilken en torfeld blossade och upplyste hela stu an. Borta i en vrå låg en pojke hopkrupen på några fårskinn; han låg och öfvade sig på en hemmagjord fiol, hvilken han aflockade några skorrande toner, under det han grinade och knep ihop ögonen. Oaktadt detta ställe icke just lofvade någon synnerlig beqvämlighet bankade dock vandringsmannen på utan betänkande. -Hvem är du så sent?4 frågade qvinnan, i det han lade sin strumpsticka ifrån sig och gick bort till fönstret. En främling! svarade en klar stämma, en man som förirrat sig på heden och är obekant med vägen, Vi kunna icke hysa någon här, sade kärringen i en tvär och långsam ton, men om ni fortsar alt följa stigen längs diket, kommer ni till Esbergs krog eller om ni ännu går litet längre fram och vrider om till höger så kommer ni till Uggleviks slott; der ha de bättre råd att taga emot främmande och der kan ni få allt hvad ni behöfver lång: båttre än här. (Forts.)