Helsingborgs-Posten – 18 december 1866, sida 3

marrådet och Franciska. och Löjtnanten tager ett till hallten skåmtande till nalsten svarmiskt afsked med Ciara, upp nanar Frun annu en gång den sistnämnde att icke försumina dem. Hon vet ju icke, att han är i hemlighet törlosvad med en kusin på Fyen. Nu skiljes man åt på allvar, och det är nåstan med en känsla af vemod som Cancellisten bör den tunga porten slåss igen och läsas medan han blir stående ensam derutantor. Ensam! hade han ändå varit ensam med sina drömmerier; men nej, en hand lägger sig på hans arm, och en krastiungdomlig stamma sager rakt i örat på conom: -Ett par söta slickor de der Bangs, usynnerhet den yngsta! — Går ni med nedåt staden och röker en cigarr ? Det är ca lycka att det är så mörkt, attlöjtnanten icke han se den blick Cancelliston kastar på honom: i annat fall skulle han sett sig nödsakad att utmana honom. Huru är det möjligt att en menniska, efter att hafva varit isälskap med Franciska, kan vara i stånd att nämna henne i samma andedrag som Clara och cigarrer och andra obetydligketer? Emellertid beherskar han sig så godt han kan och förklarar, att det är honom omöjligt att hafva det nöjet, då han måste gå en annan väg. Nå så mycket sämre för oss båda! svarar Löjtnanten godmodigt och räcker honom handen till afsked. Den stackars Cancellisten! mot en sådan höflighet kan han omöjligen sätta ohöflighet. Han måste gifva honom högra handen, som