Helsingborgs-Posten – 18 december 1866, sida 3

anhällan om hennes hand, och mähända har mer än ett tillämnadt frieri aldrig blifwit af endast och allenast af brist på en god uppslagsända till inlevande af den kinkiga framställningen. Det är icke alltid som den hulda warelsens namn lemnar ett jå godt tillfälle dertill, fom följande lilla aneldot gifwer wid handen. — En god män till mig, bes rättar krenikören i en fransk tidning, war förälskad i en ung, fötjusande engelska, hwars namn war Noves; och som han war af ett blygt sinnelag och ej wägade gå raft på saken, begagnade han fig en myter dan aj följante fina wändning och sade haljt stämtjamt: Om jag frågade er, om ni bortlofe wit er hanar, hwilken del af erert namu (No — nej — ves — ja) skulle ni vå ge mig till swar? Den förfta, swarade den unga damen i samma ton. — OM om jag fare: det fins en person, fom älskar er; tror ni att ni stulle funna beswara dans böjelse? hwillen vel ar ecert namn skulle jag då få till fjwar?? — Den andora, swarade ven unga missen, lätt rodnande. — Db om jag fade att jag älskar er af hela min fjäl och att den fäls lasir vagen i mitt lif wore den, på bmwilfen jag fins ge fattr er min för ewigt, hwillen rel af edert namn skulle jag vå få? — Hela namnet! was rade den unga lidan och skyndare ut för att dölja sin rörelse och fin rodnar.