Helsingborgs-Posten – 13 december 1866, sida 3

att tala med kiselstenar i munnen. Men en gång bär det inte bättre till än att en af dem fastnar honom i halsen, hwilket hr B. också brukar uttryc fa med den mest lyckade mimik. Härom qpwällen, jinst under nyssnämnda scen, hände, att ett fruns timmer, fom satt med ett itycke konfekt i munnen, blef få gripen af br V:s missöde, att Hon sjelf i förskräckelsen satte en stor bit i halsen och började ett förfärligt hostande. Det måtte wäl tunna kallas att spela Åmed nas tur! k Negerhämnd. I i ett nyligen utkommet werk af Tichudi: Åejor g.nom Eyvamerita berättas föle janre för att karaftijera vet förfärliga i vet i Bros filten rärunde neger slafwerict: Att antalet af de af negrer förgifna hwita hwarje år är mycket stort, är ett bekant faktum, men ännu mycket större är antalet af de slafwar, som rödas af sina herrar. Tillintetgörelsestriden antager dessutom en böast cs gendomlig karakter, i vet slafwarne ofta genom fris wilitg undergång iöta unnera fina herrar, hwilket är längt försträckligaare för rte flesta plantageegare än en plötslig döt för kuta eller gift. Slafwen met, att han repre enterar ett mycket högt penningewärte, att facendeiron ide fan besta utan hand are bete och att ban ruineras genom förlusten af are betsfrafterna. Derföre fatta understundom flafware ne på en Facenda beslutet att förgiswa sig sjelfwa, och ve utföra sitt beslut med den största stoicism. De begagna till denna ryoliga exekution dekokten efter pulvret af en wiss llängwexts rötter. Mera sällan begagna negrerna att taga fig aftaga genom hängning efter dränkning, och sjelfmord mekelst ftjuts ning förekommer nästan aldrig bland vem, J Jus ni 1861 besöktes jua af em facendeiro från provins fen San Panlo. Zaag frågade honom, huru en annan plantageegare befann fig, hwilken wi året förs ut träffat på hans wackra gods. Den stackars mannen har blifwit wansinnig, swarade han och på min fråga meddelare han mig följande fakta: Flera dagar efter hwarandra anlände under messan till ven sockenkorka, under hwilken facendan hörde, en med oxar förspänd och af några slafwar åtr följd wagn, på hwilken lågo tre eller fyra negers lif, fom skulle begrafwas. Förwånad och förskräckt öfwer ret städse wexande antalet döda, förhörde fig presten hos negrerna, huruwida koppor eller annan smittosam sjukdom utbrutit på facendan. Nej, berte, swarade en af fafwarne, wi äro alla raska, men, tillare han med ett underligt leende, i vag tomma wi med dessa (och han petade på re döda), i morgon skola ancra föra of hit Och få gid det. Dagen derpä mar färran laftav met liken af de slafwar, som dagen förut kommit med sina döda kamrater, och få fortfer der, tills nästan alla negterna vå facendan hwilade mid hwarancras sida på tyrkogärren. De hade förgiftat jig sjelwa. ÄÅnnu innan de sista kastades på den ödes sdigra kärran, has be deras herre dlifwit wansinnig. Han hade vag för vag fett fin sätra ruin rycka närmare, oh hang förftånv dukade under för en sädan olycka. Del war negerhämnd!