Helsingborgs-Posten – 11 december 1866, sida 2

kommer oss att otåligt draga bort handen. Dagsljuset faller in i våra nedslagna ögon så plötsligt att vi ovilkorligt slä upp dem, oci man ser aet välkända hvardagsrummet, och så, ja så kan man, om man har lust, åter bygga en mur mot den yttre verlden och försöka läsa sig ini den förra stämningen: det är och blir omöjligt. En glimt af hvardagslifvet har tillintelgjort stimningen; vi kunna icke satia det dellagande hvarmed vi så nyss följde santesibilderne i boken; om man är förnuftig så lägger man den afsides till nåsta gång, men år man nog envis alt vilja läsa den till slut senast, så sker det med trefjerdedelar mindre intresse och nöje: je än man annars skulle känt. Denna förvandling af stämning hade egt rummel Franciska. Hon är så ung och ny i verl-e den, nar icke läst mycket och ännu mera sallan träffat på någon som gjort sig besväret att söka vara under ållande för henne, derföre förekom henue Cancellistens berättelse så intressant alt den rykte henne med sig. Hon glömde att de voro i Fre sriksbergs park, hon glömde moder och syster, ja hon glömde till och med att hennes följeslagare var en fremmande ung man och lyssnade till hennes ord med samma spänning hvarmed hon skulle lyssnat till en ny roman. Kammarråddinnans ord återkalfa henne till hvardagslifvet; illusionen flyr och föremålen rundtomkring synas åter i sin verkliga dager. Hon ser nu, att den bok, hvari hon läste så ogeneradt och med så föga dold nysikenhe! är en hygglig ung man, som å sin sida komm till fullkomligt klart medvetande af, att hans följeslagarinna är en särdeles intagande ung flicka . Och hennes. oro. med hänseende till utgången af