Helsingborgs-Posten – 6 december 1866, sida 3

blickar, och mästers dotter liknar enns, Gud vare lof, alls icke. Cancellisten har långt ifrån sett så djupt i denna lilla historia som vi, men han har sett nog för att känna sig högst sörstämd. Lika ifrigt som han förut sökt en förevändning att närma sig Clara, lika ifrigt tänker han nu på alt aflägsna sig trån henne, och då han slutligen bestämmer sig för att dikla en svår hufvudverk, är det blott en hall osauning, ty allt det han under den sednaste timman sett och erfarit har lagt sig tungt och tryckaude. Han vander sig således för sista gången till sin fölJeslagarinna, men finner till sin stora förvåning, att hon försvunnit eller rättare blifvit förbytt, ty Franciska går nu vid hans sida. För en kort ja mycket kort lid sedan ville vi icke svarat för, alt icke vår vän af en sådan omstandighet råkat i full förtviflan och rusat åstad för att SÖka der gudomliga öfverallt; nu deremot antog han helt förnuftigt och naturligt, att hon följde efter med modren, och han Zjorde sig icke ens besvär att se sig tillbaka, för att öfvertyga sig om att han gissat rätt. Herr Stjerne får för några ögonblick noja sig med mitt sälskap i stället för min systers? yttrar Franciska, och Cancellisten måste verklisen pressa läpparne samman, för att icke det uppriktiga svaret, alt det är honom likgiltigt, skall undslippa dem. Cancellisten är ingen romanhjelte med idel glänsande ljusa sidor; han är en bra, förträfflig förståndig ung man, tagen midtutur det Köpenhavnska hvardagslifvet, och dersöre har han också ett af vår lids största fel: han ar inkonsequent. För få minuter sedan har han gifvit