Helsingborg. Pattigwärdssftyrelsen har i ragens nummer ins fört en nnons, hwiltens innehåll wi wilja bedja wåra näsare warmt behjerta. Ehuru ret fon fyr nae mången metbjudande och härrhjertatt att fate ta en princip fåran fom den att aldrig gifwa nås got åt ett tiggande barn, få framställer fig rock renna princip för en förständia reflexion säsom en oafwisglig pligt. Det fun ide nekas att tiggeriet är brettets för beedelsestela; de frestelser, för bwilta tiggaren är utsatt, ven förställning, wit hwillen han Jå småningom wäajer fia, äro af fi förverfligt inflytante, att tet barn, sem en gång börjat bettlande wantra ur hus och i bus, i te altra flesta fall utwecklas till en moraliskt förterfwad mennissa, som jaknar wilia att försörja fig mer ärligt arbete. Mit unverftörja eller, hwilket är tetsamma, tolerera tiggeriet är detsamma som att netrifwa allt hwad samhället gör för att uppfostra fina olycksborn till nyttiga oc lvcktiga mennistor. Men å antra sitan är vet lilsa wisst, att ingen fattigwärt ten må wara huru wäl ortnad fom belst, fan gör ra tillsyllest för att lindra all ten nöt, allt ret elände, fom existerar här såwäl fom i andra fer muner; och tet wore derföre en rälig uppfattning af hwar pligten bjnder, om jattigwårrsstyrelsen sljöt ifrån fig ren enslilta barmhertigheten. Den lör twertom på allt sätt lägga fia winn om att jamla och göra få fruttbäranre som möjligt de frritda yttringarne af denna barmhertighet, den bör med ett ort söka organisera wälgörenheten. Wi tänna ide något kättre medel härtill än ven redan af Sresuntdeposten förortade fruntimmeråffyrråföreningen, och det är oss ett fort nöje att funna meddela, att en tylik förening båller på att bildas. Tet är en äldre dame, seran länge länd för sin menniskowänliga wertsamhet, en ätling ej blott till namnet uton äfven till taratteren, som man har att tacka för initiativet till denna fak, sem, mi hoppas tet, slall finna lifligt unrerstöd i alla fretz far, der lifwets goda finnes mer än till nödtorft. — A—